Vägen till missionen del 1

Ja ni kära läsare nu ska jag bli nostalgisk och berätta om vad som lede mig till missionen, blir nog en serie inlägg som är uppdelade.

Min önskan med att gå på mission började tidigt. Jag var 3 år gammal, bodde i en etta i Belgien med min mor, far och Kevin samt Maxine. Jag sov i vardags rummet på golvet med syskonen och mina föräldrar sov i sovrummet på en tält säng har jag för mig. Vi hade inga möbler och levde fattigt.

När senare missionärerna från församling bar upp en kingsize bädd uppför trapporna till lägenheten förstod jag varför tjänande var så viktigt och det var något jag behövde göra i mitt liv. Jag ville tjäna andra.

Jag såg upp till missionärerna då och det gick så långt att jag lyckades sno en syster missionärs bricka att ha på mig hemma. Dock som tre åring förstod jag inte betydelsen av att det stod syster på brickan.....
Min mor beklagade sig över att jag hade tagit brickan och sa följande "kunde du åtminstone inte taget en äldstes bricka.

Väl tillbaka i Sverige så var det Elisabeth med flera som tog över min primärs undervisning och jag minns att jag uppskattade den och lärde mig mycket. Underbart att jag har henne dessutom nu under den tempel förberedande klassen.

Sedan lämnades jag över till unga män och jag hade några otroliga ledare som tog hand om mig. Järn gänget Andreas, Tobias, Jonathan och Daniel(senare även min pappa som har ett eget avsnitt). De uppskattades otroligt mycket och jag undrar ifall de någonsin inser vad de gjorde för mig som en ung man. De fångade upp mig, visade mig vad som betydde något i livet.

Sen blev jag lite äldre och det blev dags för svung och liknande. Kunde inte dansa, visste inte vad man skulle göra där och allt förutom att vara med de få man kände var ett stort nej. David, Carl-David, Peter och Janrik fångade upp mig. Men framför allt Simon och Byron. Hade gått i Byrons församling hela mitt liv och våra familjer var goda vänner. Byron fick med mig i fotbollen och var en otroligt bra vän. Alltid den evige store brorsan.

Simon förtjänar en hel spalt och många av de jag har nämnt tidagare. Kan fatta mig kort att det var Simon som fick mig att gå ut och dansa på danserna, Simon/Janrik som lärde mig dansa. Lånade ut en slirre till fin middagen/dansen trots att jag inte hade en och sa inget då jag kom tillbaka med en fläck på den utan bara var trevlig. Höll på att dö då jag lämnade tillbaka slipsen men Simon var exakt det stöd jag som liten parvel behövde då. Går inte ens att skriva ner allt Simon gjorde för mig men för att fatta mig kort kom jag till slutsatsen (när jag var 14 år) att om Simon går på mission... Då är det nog värt att tänka på.

Tål att tänkas på, betydelsen av förebilder i ens omgivning. För innan man har ett vittnesbörd så är det just det man behöver innan man står på egna ben. (Och efter iof)

Fortsättning följer...

(Ps Ullis och Phia låt Simme slippa läsa det här sentimentala dravlet :P)