Ärlighet och ansvar

Jag ska vara uppriktig nu och säga det. Jag är så trött... Jag är på mina bara knän och måste göra mer. Jag tror att jag inte har mer att ge men F säger att jag har det. Hon säger att du klarar det här. Jag förstår själv att det inte är en frågan ifall jag klarar det här... Jag har inget val, gör jag inte det som fodras kommer jag aldrig kunna glömma och förlåta mig själv för att jag tog den enkla vägen.

"Är väl otrevligt att säga att jag inte orkar höra mer...Det behöver du inte säga"
Blir jag tillsagd. När faktum är att ifall människan kunde se in i mig skulle hon förstå att det är exakt så det är.

Det finns en stor sannolikhet att den närmaste månaden kommer lämna ett ärr på mitt liv som inte kommer gå bort. Det är något som jag såg i min släkts förflutna och tänkte att det aldrig skulle bli så. Något som jag aldrig förstod, något som jag inte vill förstå.

Jag skulle inte vara på mina knän nu ifall folk kunde vara moraliskt goda mot varandra.

Jag fodrar inte mycket av folk, det jag dock inte tål är hjärtlöshet. Att se att en människa väljer att inte sträcka ut armen till hans nästa när det skulle kosta honom så lite.

Det enda som kan rädda situationen är uppriktighet.

Har pratat nu med F i 40 minuter och jag vet vad jag måste göra.

Önskar er allt det bästa i livet
/Dexter