lördag 12 april 2008

Nedräkningen

A då närmar det sig...
Det är den 13nde april nu och den 7 maj måste jag vara redo för matte proven. Behöver en 3a men hoppas på att kunna prestera en 5a, får se hur de kommande veckorna kommer fungera för mig.

Vore skönt att slippa göra proven men man får lida för sina fel prioriteringar. Och tack vare det har man inte de utgångs betygen man skulle vilja ha. Nog duger de utomlands där min linje är prioriterad, men i Sverige så är det nog bättre för mig att börja tänka på högskoleprovet som ett alternativ.

Iförsig så planerar jag inte på att börja plugga förrän efter missionen men det vore skönt att kunna känna sig lugn om att studier och annat löser sig automatiskt när jag kommer hem men det är privilegium som jag inte har nu.

Det är många saker jag inte kommer veta när jag kommer hem, vad ska jag plugga? vart? kommer jag komma in där jag vill plugga? Vart kommer mitt hem vara? Kommer min bror vara på rätt köl?

Det är saker som jag får lämna bakom mig nu, det som betyder något nu är att jag gör allt jag kan för att förbreda mig för min mission, livet som kommer efter och njuter av den tid som är.

Jag är otroligt välsignad i mitt liv och jag tror att det kommer lösa sig på något sätt. Man ser inte alltid hur men om jag kämpar och gör min del så kommer herren göra resten.

/Dexter

torsdag 3 april 2008

Brytningspunkten

"That dont kill me, can only make me stronger. I need you to hurry up now, because I can wait much longer"

Sitter och sätter på en random låt och så är det Kanye Wests som kommer upp. Och jag håller väl delvis med frasen av att man blir starkare av allt man går igenom. Dock anser jag själv att det jag går igenom nu skulle jag kunna klara mig utan, för jag förstår inte hur något gott kan komma ur det hela.

Jag vill bara komma ifrån det hela vilket är svårt, men då jag lyckas så är jag otroligt glad över det och ser vilka välsignelser jag har i livet. Jag har gjort många tabbar i livet, och nog förkännar man allt som kommer till en, men det som händer nu gör bara ont.

Det går inte att trösta och stödja dom, för de liksom kämpar med att stänga det ute. Så vad gör vi, jo vi flyr på de sätt vi kan.

En av de värsta aspekterna av det hela är att jag är maktlös, och att man inte har rätt att tycka något om det hela.

Så vad gör jag nu har i det här inlägget är attt jag släpper ut allt. Jag bör nog inte skriva mer och har nog redan skrivit för mycket. Men jag behöver göra det och jag använder den rätten.